Den grekiska myten om Deucalion och Pyrrha och den stora översvämningen

Sarah har en doktorsexamen i klassisk Civilisation från Swansea University. Hon fortsätter att skriva om den antika världen och andra ämnen.

många kulturer har historier om en tid då en stor översvämning överväldigade jorden, drunknade det mesta av mänskligheten och lämnade bara några överlevande för att skapa en ny och förhoppningsvis förbättrad mänsklig ras.

medan den bibliska berättelsen om Noas översvämning är välkänd, är den antika grekiska myten om Deucalions översvämning mycket mindre bekant, trots att den har några slående likheter. Följande konto är nära baserad på den som ges av den 1: a århundradet romerska poeten Ovid i hans mytologiska episka metamorfoserna.

människans åldrar

ett viktigt tema för grekisk mytologi, som går tillbaka åtminstone till tiden för det sjunde århundradet poeten Hesiod, är mänsklighetens åldrar. Detta är konceptet att mänskligheten har gått igenom en serie steg sedan starten.

i guldåldern levde mänskligheten ett enkelt, fridfullt och oskyldigt liv, men i ett ganska barnsligt tillstånd.

under silveråldern blev människor mer våldsamma och krigsliknande men de var fortfarande ädla och dygdiga i sina kontakter med varandra.

under bronsåldern blev människor emellertid inte bara våldsamma, utan giriga, grymma och opålitliga, besatta av personlig vinning och brydde sig lite om kärlek till familj eller gemensam anständighet.

när mänsklighetens beteende förvärrades började Zeus, gudarnas kung, oroa sig för deras ökande fördärv och laglöshet.

Vargmannen Lycaons brott

enligt poeten Ovid var det sista strået som fick Zeus att förlora allt tålamod med de degenererade sätten för järnålderns generation det brutala och oförskämda beteendet hos Lycaon, kung av Arcadia, på grekiska Peloponnesos.

förskräckt över rykten om de onda gärningarna i denna generation av mänskligheten, kom Zeus från Mount Olympus och förklädde sig som en ödmjuk dödlig reste genom Grekland för att se själv om saker verkligen var så dåliga.

efter att ha bevittnat många scener som tjänade till att bekräfta hans värsta misstänkta, tog Zeus sig långt till Lycaons arkadiska rike.

när han anlände till sin festsal gjorde Zeus sin identitet känd för Lycaons vanliga ämnen som följaktligen visade honom vördnad. Kung Lycaon själv var dock hånfull och vantro. Fast besluten att testa sanningen om resenärens anspråk på att vara gudarnas kung, upprörde Lycaon lagarna om gästfrihet och acceptabelt mänskligt beteende i största möjliga utsträckning.

han planerade att mörda sin gäst i sömnen, men inte nöjd med det, han bestämde sig för att lägga förolämpning mot skada genom att först lura den förmodade Guden att konsumera mänskligt kött vid sitt bord.

Lycaon mördade en av sina gisslan och slaktade kroppen och serverade köttet till Zeus i en kruka. Om Zeus omedvetet åt det, som han förväntade sig, skulle det orena honom och bevisa att han inte var någon Gud.

Zeus visste naturligtvis exakt vad Lycaon hade gjort. Rasande sprängde han Lycaons hall med en åska och förföljde den terrordrabbade kungen i bergsavfallet, där han förvandlade honom till en tjutande varg.

Zeus uttalar undergång över mänskligheten:den stora översvämningen

Zeus var inte nöjd med sitt straff för den ogudaktiga Lycaon. När han kom tillbaka till Mount Olympus kallade han till ett råd för alla olympiska gudar och meddelade att på grund av mänsklighetens fördärv som han hade bevittnat såg han inget annat alternativ än att få ett slut på mänskligheten helt och hållet.

medan ingen av de andra gudarna vågade utmana Zeus beslut, uttryckte de preliminärt ånger att det nu inte skulle finnas några dödliga att erbjuda dem offer. Zeus försäkrade dem om att en ny mänsklig ras skulle uppstå genom mirakulösa medel för att återbefolka jorden.

Zeus första tanke var att helt enkelt utplåna mänskligheten genom att spränga dem med sina åskväder, men då fruktade han att jorden och själva himlen skulle ta eld.

istället bestämde han sig för att alla jordens folk måste förgås genom att drunkna. Han stängde av alla vindar och hindrade dem från att blåsa, förutom Sydvinden som körde mörka moln svullna av regn över himlen och släppte en enorm regnskur. Iris, en budbärare av gudarna som framträder i form av en regnbåge, höll ivrigt molnen försedda med regn.

det obevekliga regnet förstörde alla jordbrukarnas grödor på fältet.

ännu inte nöjd, uppmanade Zeus sin bror havsguden Poseidon att komma till hans hjälp. Han kallade alla sina floder och beordrade dem alla att spränga sina banker och överflöde.

vattnet steg upp och översvämmade åkrarna, byarna och städerna och svalde dem. De flesta människor och djur sopades bort och drunknade. Fåglar flög efter land innan de slutligen släppte i havet från utmattning.

delfiner simmade bland toppen av stora träd, medan sälar frolicked bland fälten där getter en gång hade betat. Havsnymfer förundrades när de utforskade de drunknade städerna.

hela landet blev ett jättehav utan strand.

Deucalion och Pyrrha

Deucalion var son till Prometheus, den vise och listiga Titanguden som ofta ingrep på mänsklighetens vägnar. Hans fru Pyrrha var hans kusin, dotter till Prometheus bror Epimetheus och Pandora den första kvinnan.

Deucalion var den mest dygdiga och gudfruktiga av män och Pyrrha den mest fromma och upprätt kvinnor.

på Prometheus råd tog paret skydd från översvämningen i ett jättekista och kastades omkring på vågorna i nio dagar och nätter.

så småningom kom deras bröst till marken på den höga toppen av Mount Parnassus, som bröt vågens yta.

så snart de kom ut ur bröstet, gav det fromma paret genast vördnad för de lokala nymferna och skogsgudarna och även till Themis, Titangudinnan för rättvisa och profetior innan den rollen togs över av Apollo.

när Zeus såg att detta gudfruktiga par var de två sista människorna på jorden, visste han att hans arbete var gjort.

han tillät nordvinden att blåsa de stora regnmolnen från himlen, medan havsguden blåste på sitt snäckskal och uppmanade alla floder att återvända till sina banker. Bit för bit drog sig vattnet tillbaka och det torra landet dök upp, med tång som fortfarande klamrade sig fast vid trädens höga grenar.

Stenfolket

när Deucalion och Pyrrha såg att översvämningen hade dragit sig tillbaka, såg de över det öde landskapet och insåg att de var de enda två människorna kvar i livet. De beklagade bittert över detta ensamma öde och föreställde sig hur det skulle vara om de inte ens hade varandra.

när de närmade sig Themis orakel gjorde de henne ett offer av rent vatten från den lokala strömmen och när de föll ner på trappan till hennes tempel bad de henne att hjälpa dem och den drunknade och livlösa världen de satt kvar med

med synd på dem, gav gudinnan dem ett orakel i mystiska termer:

”gå bort från Templet med beslöjade huvuden och dina kläder lossnade. När du går, kasta bakom dig din mors ben.”

för en tid stod paret i förskräckt tystnad, innan Pyrrha bröt ut att hon var mycket ledsen men hon kunde aldrig göra så ont som att vanära sin mors ben.

båda fortsatte att fundera över gudinnans ord i stor förvirring.

äntligen sa Deucalion, ” jag kan inte tro att Oraklet skulle berätta för oss att göra någonting ont. Jag tror att med vår moders ben betyder gudinnan dessa stenar som ligger här – benen på vår stora Moder Jord.”

Pyrrha var osäker, men de var överens om att det inte var någon skada att åtminstone försöka detta. De samlade stenar och gjorde som Themis sa, gick bort med huvudet täckt av vördnad och kastade stenarna bakom dem.

när de stannade och vände sig såg de en fantastisk syn; de fallna stenarna förändrade form framför ögonen, först fick de utseendet på grova huggade statyer och mjukade sedan till mänsklig form.

alla stenar som kastades av Deucalion förvandlades till män, medan alla de som Pyrrha kastade förvandlades till kvinnor och därmed blev den nuvarande mänskligheten, slitstark och tuff som sten.

jorden under tiden, fuktad av fukt och uppvärmd av det framväxande solljuset, genererade spontant nytt liv, någon varelse som hade funnits tidigare och andra nya.

SarahLMaguire (författare) från Storbritannien i Oktober 19, 2013:

tack Carolyn! 🙂 Jag är verkligen glad att du tycker att dessa nav är intressanta.

Carolyn Emerick den 18 oktober 2013:

jag är glad att du publicerar dessa saker eftersom jag nyligen har blivit så intresserad av myt, men mer av Storbritannien och Nordeuropa, så det är bra att komma ikapp med de grekiska myterna igen, tack: -) ps uppröstad och dela utanför HP: D