Senaste utvecklingen | Avena och andra mexikanska medborgare (Mexiko mot Amerikas förenta stater) / internationella domstolen

den 9 januari 2003 väckte Mexiko ett mål mot Amerikas förenta stater i en tvist om påstådda överträdelser av artiklarna 5 och 36 i Wienkonventionen om konsulära förbindelser av den 24 April 1963 med avseende på 54 mexikanska medborgare som hade dömts till döden i vissa stater i USA. Samtidigt med sin ansökan lämnade Mexiko också in en begäran om angivande av provisoriska åtgärder, bland annat för att Förenta staterna skulle vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att ingen mexikansk medborgare avrättades och inga åtgärder vidtogs som skulle kunna skada Mexikos eller dess medborgares rättigheter med avseende på eventuella beslut som domstolen skulle kunna fatta i sakens sak. Efter att ha hört parterna vid offentliga utfrågningar om de provisoriska åtgärderna den 21 januari 2003 fattade domstolen den 5 februari 2003 ett beslut genom vilket den beslutade att :

”United States of America sh vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att Mr.Cesar Roberto Fierro Reyna, Mr. Roberto Moreno Ramos och Mr. Osvaldo Torres Aguilera re inte verkställas i avvaktan på slutlig dom i dessa förfaranden”,

att ”United States of America sh informera domstolen om alla åtgärder som vidtagits för att genomföra beslut”, och att domstolen skulle fortsätta att behandla de frågor som var föremål för beslutet tills domstolen hade gjort sin slutliga dom”,

efter att ha hållit offentliga utfrågningar i December 2004 avkunnade domstolen sin dom den 31 mars 2004. Mexiko hade ändrat sina påståenden under den skriftliga fasen av förfarandet och igen vid det muntliga förfarandet, så att domstolen slutligen avgjorde målen om 52 (snarare än 54) mexikanska medborgare.

domstolen behandlade först fyra invändningar från Förenta Staterna mot dess behörighet och fem invändningar mot upptagande till sakprövning. Mexiko hade hävdat att alla dessa invändningar var otillåtliga eftersom de hade lämnats in utanför den tidsfrist som föreskrivs i domstolens regler, men domstolen godtog inte detta. Domstolen avslog sedan Förenta staternas invändningar, medan vissa av dem reserverades för övervägande i meritstadiet.

dom i sakens sak började domstolen med att överväga om de 52 berörda personerna enbart var av mexikansk nationalitet. Domstolen fann att Förenta staterna hade underlåtit att visa att vissa av dem också var amerikanska medborgare och ansåg att Förenta staterna var skyldigt att tillhandahålla konsulär information enligt artikel 36.1 b i Wienkonventionen för alla 52 mexikanska medborgare. När det gäller betydelsen av uttrycket ”utan dröjsmål” i artikel 36.1 b fann domstolen vidare att det finns en skyldighet att lämna konsulära uppgifter så snart det konstateras att den arresterade personen är utländsk medborgare eller att det finns skäl att tro att han förmodligen är utländsk medborgare. Domstolen fann att USA i alla fall utom ett hade brutit mot sin skyldighet att tillhandahålla den nödvändiga konsulära informationen. Med beaktande av att de tre styckena A, b och c i punkt 1 i artikel 36 i Wienkonventionen hänger samman med varandra fann domstolen sedan att Förenta staterna i 49 fall också hade brutit mot skyldigheten att göra det möjligt för Mexikanska konsulära tjänstemän att kommunicera med, få tillgång till och besöka sina medborgare och i 34 fall att ordna sin juridiska representation.

när det gäller Mexikos argument avseende punkt 2 i artikel 36 och dess medborgares rätt till effektiv prövning och omprövning av domar och domar som försämrats av en överträdelse av artikel 36.1, fann domstolen att Förenta Staterna, med tanke på att de inte har reviderat den processuella standardregeln sedan domstolens beslut i Lagrand-målet, i tre fall hade brutit mot punkt 2 i artikel 36, även om möjligheten till rättslig omprövning fortfarande var öppen i de 49 andra fallen.

när det gäller de rättsliga konsekvenserna av de bevisade överträdelserna av artikel 36 och Mexikos begäran om återbetalning i integrum, genom partiell eller total ogiltigförklaring av domar och domar, påpekade domstolen att vad internationell rätt krävde var ersättning i en adekvat form, vilket i detta fall innebar granskning och omprövning av Förenta staternas domstolar av de mexikanska medborgarnas domar och domar. Domstolen ansåg att valet av medel för prövning och omprövning borde överlåtas till Förenta staterna, men att det skulle genomföras med hänsyn till kränkningen av rättigheter enligt Wienkonventionen. Efter att ha erinrat om att prövnings-och omprövningsförfarandet bör ske inom ramen för rättsliga förfaranden, konstaterade domstolen att förfarandet för verkställighetskampanj inte i sig var tillräckligt för att tjäna detta syfte, även om lämpliga förfaranden för klagomål skulle kunna komplettera domstolsprövning och omprövning. I motsats till Mexikos påståenden fann domstolen Inga bevis för ett regelbundet och fortsatt mönster av överträdelser av artikel 36 av Förenta Staterna. Domstolen erkände dessutom Förenta staternas ansträngningar att uppmuntra efterlevnaden av Wienkonventionen och ansåg att detta åtagande gav en tillräcklig garanti och försäkran om icke-upprepning i enlighet med Mexikos begäran.

domstolen konstaterade vidare att även om förevarande mål endast gällde mexikanska medborgare, bör detta inte anses innebära att dess slutsatser inte gällde andra utländska medborgare som befann sig i liknande situationer i Förenta Staterna. Slutligen erinrade domstolen om att Förenta staterna hade brutit mot punkterna 1 och 2 i artikel 36 när det gäller de tre mexikanska medborgare som berörs av beslutet av den 5 februari 2003 om provisoriska åtgärder, och att ingen omprövning eller omprövning av övertygelse och straff hade utförts i dessa fall. Domstolen ansåg därför att det ankommer på Förenta staterna att finna ett lämpligt rättsmedel med karaktären av omprövning och omprövning enligt de kriterier som anges i domen.

denna översikt tillhandahålls endast för information och innebär inte på något sätt domstolens ansvar.