en 5-Decennielång vänskap som började med ett telefonsamtal

1971, nyligen tilldelad för att täcka Högsta domstolen, läste jag en kortfattad i vad som i slutändan skulle vara landmärkefallet Reed mot Reed. Det hävdade att den 14: e ändringsförslaget lika skyddsklausul tillämpas på kvinnor. Jag förstod inte några av de korta, så jag vred fram för att se vem författaren var, och jag ringde till Rutgers lagprofessor Ruth Bader Ginsburg.

när jag hängde upp en timme senare var jag så full av information att jag var som en gås vars inre var redo för foie gras. Jag började snart ringa professor Ginsburg regelbundet, och så småningom träffade jag henne personligen på en konferens i New York. Vi var aldrig överens om vad ämnet för den konferensen var, men ta mitt ord för det, det var tråkigt. Så tråkigt att vi … vi gick och shoppade.

vi skulle bli professionella vänner och senare, nära vänner efter att hon flyttade till Washington för att tjäna på federal appeals court här och senare, på USA: s högsta domstol.

några av de berättelser som följer har lite att göra med hennes briljans, hårt arbete eller hängivenhet till lagen, eller ens hennes banbrytande roll som arkitekten för den rättsliga kampen för kvinnors rättigheter i detta land. Snarare är de exempel på hennes extraordinära karaktär, anständighet och engagemang för vänner, kollegor, jurister — nästan alla vars liv hon berörde. Jag hade turen att vara en av dessa människor.

vänskap genom svårigheter

hon var fortfarande på DC. Circuit 1988 när Cosmos Club, Efter år av ansträngning från många av sina manliga medlemmar, äntligen röstade för att erkänna kvinnor. Mot min bättre vetande, jag gick med på att föreslås som en av de första kvinnliga medlemmarna. Men som det visade sig var jag svartbollad. Medan jag var glad att inte behöva betala de betydande avgifter i samband med medlemskap, sanningen är att jag var verkligen ont, och jag måste ha sagt Ruth om det.

någon gång senare blev RBG inbjuden att besöka klubben, och i slutet av en rundtur i dess vackra interiör bjöd hennes eskort henne att bli medlem. Som historien var relaterad till mig, Ruth pausade, och i den tysta, låg röst hennes, sade till sin eskort, ”du vet, jag tror att en klubb som är för bra för Nina Totenberg är för bra för mig, för.”

så golvad som jag var då började jag verkligen förstå kvinnans mått när min man, Floyd Haskell, föll på isen och tillbringade mycket av de kommande fyra åren, på sjukhuset, kämpar för att återhämta sig. Då, Ruth var en högsta domstolen rättvisa, men med jämna mellanrum, hon och hennes make, Marty, skulle skopa upp mig, ta mig med dem för en utekväll, eller middag på deras lägenhet med någon intressant, och en gång för en minnesvärd och mycket liten familj födelsedagsfest för RBG på hennes kusin Beth hus. Jag kände alltid dessa kvällar som en slags omfamning.

hon fortsatte dessa kindnesses efter Floyd dog, och sedan en natt, när hon hade tagit mig till någon händelse vid Katolska universitetet, vi gick ner en hall, och jag sa till henne, ”Ruth, jag har börjat träffa någon.”I mitt sinnes öga minns jag att hon stannade i hennes spår, tittade hårt på mig och sa: ”detaljer. Jag vill ha detaljer!”

Ruth älskade alltid skvaller! Ju mer desto bättre. Och så berättade jag för henne allt om Dr. David Reines, en änkling, en traumakirurg och operationsordförande på ett av Partnersjukhusen i Boston.

en kvinna av hennes ord

i November 2000 utförde hon vår bröllopsceremoni.

det var ingen liten sak att hon var där. På grund av hennes koloncancerstrålningsbehandlingar året innan hade hon en blockering som hade landat henne på sjukhuset natten före bröllopet. Men som jag skulle lära mig var ett åtagande från RBG ungefär lika ironclad en sak som du kunde få. På typiskt sätt förbjöd hon Marty att ringa mig eller låta mig veta på något sätt.

”det här var din bröllopsafton, och jag var inte på väg att låta dig vara orolig”, sa hon till mig senare. På riktigt sätt, hon var där, stannade genom middagen, och tyst frågade mig om det skulle vara OK om hon lämnade lite tidigt.

2009 när hon fick diagnosen bukspottkörtelcancer kunde hon inte hålla ett planerat tal vid Rutgers, men när hon flög till New York för sin operation arbetade hon med det slutliga utkastet till sitt tal, som skulle levereras av någon annan.

hon var fortfarande i betydande postoperativ smärta när hon släpptes från sjukhuset, men mindre än 10 dagar senare tog hon sig samman för att delta i President Obamas första State of the Union-tal. Och, sanningsenligt, hon såg ut som om hon hade en stor tid.

år 2018, när cancer åter uppfödde sitt huvud, var hon tvungen att avbryta ett packat schema, men försökte omplanera varje avbrutet datum året därpå, trots att hon just hade genomgått omfattande strålbehandlingar. Läkarna sa till sin rättsliga assistent, Kimberly McKenzie, att bara avbryta allt. McKenzie visste bättre.

Ruth kan vara envis. Åh min, envis. Hon visste hur man spelar ont bättre än de flesta defensiva ändar. Brutna revben, strålning, cellgifter — hon bara soldat på.

jag har verkligen ingen aning om hur många gånger jag intervjuade RBG genom åren. Det räcker med att säga dussintals och dussintals. Min personliga favorit var en lång intervju Jag gjorde med henne och rättvisa Antonin Scalia inför en publik på cirka 1500 i Washington. Jag älskade det särskilt för att dessa två ideologiska motsatser var så goda vänner, och i den intervjun kom de för att spela.

de kämpade om ideologi, respektfullt, skrattade kärleksfullt om delade erfarenheter och lät publiken se hur två lysande rättvisa med olika åsikter kunde älska varandra trots dessa skillnader.

några av de intervjuer jag gjorde med henne var roliga eller avslöjande, särskilt när vi pratade några minuter dagen innan, och jag lät henne veta vad jag tänkte fråga. Således beväpnad, hon berättade på Sundance Film Festival om sin första erfarenhet av sexuella trakasserier, på Cornell, och hon var så rasande att hon möter ner sin professor, berättar för honom, ”Hur vågar du, hur vågar du!”Kan du föreställa dig? Hon var 18 år gammal, om det, och orädd även då.

då var det också intervjun jag gjorde med henne för en grupp läkare när jag bad henne berätta historien om hennes andra graviditet, 10 år efter att hennes första barn föddes. Hon hade aldrig förväntat sig att bli gravid igen på grund av Martys omfattande strålbehandlingar för testikelcancer när de gick i juridik. Så, inte bara var hon förvånad, men så var läkaren, för efter att ha sagt till henne att hon var på väg att bli mamma för andra gången, han frågade henne, ”får jag veta vem fadern är?”P. S. James Ginsburg ser exakt ut som Marty.

några av de intervjuer jag gjorde med henne, särskilt mot slutet av hennes liv, var främst att jag bad henne att återberätta de många historier jag hade hört från henne genom åren. Jag kallade dem ” Ruths största Hits.”Men jag kunde aldrig komma över vilken artist hon var.

oavsett hur elak hon kände sig, steg hon till tillfället. Oavsett om publiken var en liten samling på en ambassad eller en musik-eller operagrupp, eller en packad arena fylld med 16 000 åskådare som gobblade upp varje biljett inom några timmar efter att de publicerades online i Little Rock, Ark., hon var alltid den oändliga RBG.

en 85-pund gourmand

hon älskade sitt vin. Begränsad till ett glas om dagen, hon gjorde uppror när min make, David, förde henne en gigantisk glas fyllt halvvägs upp på break-fast på Yom Kippur. ”David”, instruerade hon, ” fyll den upp till toppen.”

hon hade en underbar humor. När hon spikade en hög feber i juli och hennes läkare berättade för henne att hon bara var tvungen att gå till Johns Hopkins hospital i Baltimore, genast var hennes svar: ”Jo, de har bra krabbkakor där.”

Ruth älskade mat. Hon kan ha varit 85 pounds blötläggning våt mot slutet av sitt liv, men hon älskade att äta. Långsamt, mycket långsamt. Men Gud hjälper dig om du försökte ta hennes tallrik långt innan hon hade ätit varje sista bit mat på tallriken.

naturligtvis hade hon blivit bortskämd av hennes livs kärlek, hennes man, Marty, de bästa gourmetkockarna. Min man, och hennes dotter, Jane, och barnbarn Clara försökte leva upp till det. Men ingen var riktigt som Marty.

den som läser detta kommer att veta från mina bitar och från dokumentären RBG om det sista gripande brevet Marty skrev till henne i slutet av deras 56 år tillsammans. Innan filmen, fastän, jag bad henne att ta brevet med henne till en intervju Vi tejpa. Det var det sista jag frågade henne den dagen, att läsa brevet. Det var enda gången jag såg henne gråta.

värmeinstruktioner

få vet hur hårt Hon försökte ta hand om Marty, helt själv under det sista året av sitt liv. Jag ringde en dag för att fråga om vi kunde ta med mat. Nej, sa hon. Men hon lät så nere att jag frågade om hon ville att David skulle komma över och undersöka Marty. ”Åh ja,” kom svaret. Jag stannade i vardagsrummet medan David gick till sovrummet.

Ruth hade inte sovit hela natten. Hon försökte ta hand om sin älskling make, som var betydligt större än hon var, hjälpa honom på toaletten, ge honom svamp bad. David gjorde vad han kunde för att göra Marty bekväm och han diskuterade situationen med två av dem, slutligen berätta för henne, ”Ruth, jag har Medicaid patienter som har mer hjälp än du gör.”

det var dock ett roligt ögonblick den dagen. Vi hade tagit lite mat i en aluminiumburk som hon kunde värma upp. Min man, David, någonsin kunnig om mänskligt beteende, sade till henne, som vi var på väg att lämna, ” Ruth, vet du hur man värma upp det?”Ja, hon försäkrade honom, lägg den bara i mikrovågsugnen. ”Nej,” sa han bestämt, det kommer att korta ut elen. ”Du måste värma den i ugnen.”Det måste ha varit något med utseendet i hennes ögon, för han följde snabbt upp,” vet du hur man använder ugnen?”Efter viss tvekan erkände den ärafulla rättvisan att hon inte gjorde det. Och så gav David Ruth Bader Ginsburg en lektion om hur man använder ugnen i sin lägenhet.

detta var naturligtvis inte första gången hon tryckte på kuvertet för sin egen uthållighet. Hon gjorde samma sak för jobbet också. Och så var det att jag lärde mig tidigt i vår vänskap att inte ringa Ginsburg-hushållet förrän efter lunchtid på helgerna. Ruth skulle komma på middag hemma hos oss eller gå på operan eller gå på någon av de många andra evenemangen hon tyckte om att delta i, och när hon kom hem började hon arbeta igen.

en inspiration

Ruth älskade verkligen att vara ”den ökända RBG.”På operan, när hennes lilla figur, insvept i en kappa och babushka, skulle komma in i Kennedy Center opera house från en sidoingång, vet jag inte hur, men folk skulle se henne, och bruset skulle börja, snart följt av en stående ovation och högt jublande.

och mitt i COVID-19-pandemin tog hon på sig en mask med sitt lilla ansikte tryckt på det.

hon var en inspiration för så många kvinnor, särskilt unga kvinnor. Hon skulle ofta komma till våra två gånger om året stora partier, deltog massor av läkare vänner, journalister och advokater. Hon kom alltid sent när hon visste att publiken skulle ha tunnat till ett relativt fåtal. Men det var nästan alltid en massa kirurgiska invånare och några av mina tidigare praktikanter kvar. Det var en sådan fantastisk sak att se hur de stod tillbaka, i vördnad för henne, när jag pratade med henne, och hon åt, ostörd av det faktum att vi hade 15 eller så lyssnare. Även då var hon på sätt och vis en artist.

hennes minne var så fantastiskt. På en fest, vi talade om hur hon hade träffat skådespelaren Martin Sheen — de var i samma naturliga barn födelse klass —han med sin fru, hon med Marty, handla om 50 år eller tidigare. Hon påminde om att han var i sin första Broadway-pjäs då, och hon pausade för att komma ihåg namnet, ”ämnet var rosor.”Min man kunde inte tro det och googlade det på plats. Som vanligt hade hon rätt.

täcker en vän

jag blev ibland frågad hur jag kunde förbli så bra vänner med RBG samtidigt som jag täckte henne som reporter.

svaret var verkligen ganska enkelt. Om du har turen att vara vän med någon som Ruth Bader Ginsburg, ni båda förstår att ni alla har ett jobb och att det måste göras professionellt, och utan fördel.

jag tror att den enda gången hon berättade för mig något hon inte skulle var ett misstag. Efter koronavirusutbrottet och lockdown handlade vårt hus om det enda säkra stället som Ruth kunde gå, och så från mitten av mars till slutet av juli kom hon till oss på middag varje lördagskväll, förutom några där vi tog med middag till henne. Med jämna mellanrum, hon skulle få detta onda flin i ansiktet, och säga något i storleksordningen ”du kommer att bli en mycket upptagen person den här veckan.”Översättning: massor av stora åsikter för dig att täcka.

sedan, en söndag ringde jag henne om något annat, och hon sa, ” hur Tyckte du om det Valhögskolans beslut?”Jag kunde inte tro mina öron. Min vän var mänsklig. Hon hade, som resten av oss i dessa COVID-19 gånger, fått sina dagar blandade. Hon trodde att det var måndag. Jag pausade och sa försiktigt: ”Ruth, det är söndag, inte måndag.”

hon flämtade. Hon var förskräckt. Förutom sig själv vid hennes indiskretion. Naturligtvis hade hon inte berättat något om vad domstolen hade beslutat, bara att jag skulle ta reda på om cirka 12 timmar. Men ändå, hon surrade sig själv för sitt misstag. Jag kunde inte låta bli att skratta.

sanningen berättas, men att vara hennes vän blev svårare mot slutet av hennes liv. Men även då förstod hon.

i slutet av 2018 uppmanade hon min man David att hjälpa henne att navigera i början av lungcancer. Under sex veckor visste han vad som pågick, övervakade hennes biopsi och pratade med RBG och hennes familj. Men jag visste ingenting om vad som hände. Jag hölls i mörkret.

som det hände, biopic om RBG, på grundval av kön, premiär i December, och under loppet av ett par veckor, hon var att göra en massa framträdanden i Washington, och New York. Jag var intervjuare för alla dessa, och vi hamnade i New York, där unbeknownst till mig, Ruth och min make David var möte på Memorial Sloan Kettering Cancer Center med en rad läkare och Ruth dotter, Jane, att göra planer för sin operation och behandling. Vid den sista av dessa framträdanden, jag minns att klippa en kort intervju ännu kortare än planerat eftersom när jag tittade in i hennes ögon, hon såg så fruktansvärt trött.

kvällen före operationen satte David mig ner för att berätta vad som skulle hända nästa morgon. Jag erkänner, jag grät.

nästa dag följde jag hennes exempel och gjorde mitt jobb, eftersom domstolen meddelade operationen. När jag slutade för dagen träffade jag David till middag när jag förberedde mig för att göra ett TV-skott, och när vi satt i restaurangen, klockan 8 ringde min mobiltelefon. Det var Ruth. Hon var ”sitter upp i en stol att äta en consommaxi soppa som är mycket bättre än jag hade någon rätt att förvänta sig.”Hon ringde mig, sa hon, för att hon ville att jag skulle veta varför hon hade förbjudit David att andas något för mig om vad som hände.

som hon memorably uttryckte det, ” jag ville bara inte att du skulle fångas mellan din vänskap för mig och dina skyldigheter som journalist.”