.css-s62e6d{image-rendering:-webkit-optimize-contrast;height:auto;width:auto;max-height:100%;max-width:100%;}.css-7ik76r{höjd: auto; bredd:120%;max-bredd: 100vw;}

”jag vill bara att du ska veta att jag vill att du ska gifta efter att jag dör.”

dessa var de ord som den sena Paul Kalanithi ’99 ma’ 00 sa till sin fru, klinisk docent Lucy Kalanithi, bara några timmar efter att han diagnostiserats med stadium IV lungcancer. Paul var neurokirurgisk instruktör vid School of Medicine och en kollega vid Stanford Neuroscience Institute. När han inte lärde andra att rädda liv var han författare.

så småningom författade han ”When Breath Becomes Air”, en memoar som dokumenterade hans erfarenhet av att bekämpa cancer, som publicerades postumt och blev en New York Times bästsäljande memoar nominerad till Pulitzerpriset.

under tisdagskvällens 30: e årliga Jonathan J. Kung föreläsning, Lucy satte sig ner med andra kliniska docent Stephanie Harman att diskutera sin mans bok och hur det drev henne att bli en berättare med mål att förnya vården leverans.

” jag tror att upplevelsen av att vi är två läkare som står inför detta var definitivt till hjälp på nästan alla sätt”, sa Lucy och hänvisade till när paret fick Pauls diagnos. ”Det som kom ut ur det var en insikt om hur viktigt det var att vara enkelt och att erkänna vad som hände när man försökte avslöja vad det är som gör livet värt att leva.”

en av memoarernas recensioner beskrev det som ”sprakande med livet”, förklarade Lucy. Hon sa att denna recension exakt fångade Pauls tillstånd när han blev författare under de sista stadierna av sitt liv.

” i slutändan förråder din kropp dig på ett sätt, och han hade blivit handikappad till en punkt att han inte kunde göra de saker han tidigare älskade att göra,” sa hon. ”Men han var inte alls förhindrad att använda sitt sinne för att delta i ideer och kreativitetsvärlden.”

när lungcancer började förändra hans fysiska välbefinnande började Paul dokumentera sin resa genom att skriva. En av de första bitarna som han skrev om sin erfarenhet dök upp i New York Times med titeln, ” Hur länge har jag kvar?”

innan han bestämde sig för att bli neurokirurg, övervägde Paul också karriärer i akademin på grund av sin kärlek till engelsk litteratur. Som grundutbildning vid Stanford skrev han för The Daily. Han tog examen med en BS-examen i humanbiologi och en BA-och MA-examen i engelsk litteratur.

under evenemanget talade Lucy också om parets beslut att få sin dotter, Cady, som nu är sex år gammal. Paul gick bort åtta månader efter hennes födelse.

Lucy sa att hon delar minnen av sin avlidne man med sin dotter, som bara påminner om ”en varm känsla” när hon tänker på Paul. Även om Lucy sa att lära sin första grader om döden är komplex på grund av sin unga ålder, sa hon också att hon lär sig mycket om uppfattningar om döden från Cadys acceptans av livet utan en levande far.

” det finns bara en hel del att lära sig om hur man lever i detta, ” Lucy sa.

när Harman frågade om hur Pauls bortgång förändrade hennes personliga liv, sa Lucy att hon hoppas kunna använda sin familjs historia för att öppna upp större samtal om sjukvården.

”jag har skiftat från att vara en policyleveransperson till att vara en berättare men med några av samma mål och underliggande mål”, sa Lucy. Hon är en förespråkare för kulturell förändring kring vårdvärde och har redan implementerat nya leveransmodeller för vård över primärvård, sjukhus och hälsosystem.

hon har en podcast,” Gravity”, som för närvarande är på gång. Podcasten syftar till att dela berättelser om lidande. Lucy satte sig också tidigare med The Daily för att diskutera sin mans arv.

kontakta Camryn Pak på cpak23 ’at’ stanford.edu.